Göteborgs stadsmuseum

På Göteborgs stadsmuseum fanns det flera våningsplan med olika utställningar att besöka, exempelvis Medeltiden och Barnhemsbarn. Jag tyckte att både den fysiska miljön och innehållet i utställningarna kändes vuxenanpassade och hade svårt att se hur det kan göras spännande och lätt att ta till sig för barn. Kanske färgas mina tankar av att jag själv inte är särskilt intresserad av historia som sträcker sig så långt bak i tiden? Jag kan tänka mig att utställningarna kan vara intressesanta om man arbetar utifrån ett tema, men det känns mer som skolnivå än förskolenivå. Vid det tillfälle när jag besökte museet var det flera skolklasser där, men inga förskolegrupper eller barnfamiljer med små barn.

Längst upp i byggnaden fanns Barnens museum som vände sig till den yngre barngruppen. Det var dock mer som en lekplats än ett museum. Exempelvis fanns det en klätterställning, bollar, en affär och en läshörna med sagoböcker. Det var flera småbarnsföräldrar där som lekte med sina barn. Ur ett lekperspektiv var det en intressant och kreativ miljö, men enligt mig inte tillräcklig för ett besök.

 

Världskulturmuséet

På Världskulturmuséet fanns det för tillfället vid besöket inte många utställningar att besöka, då flera plan stängts av för att förbereda nya. De utställningar som fanns var Wiphala, Playground och Jordlingar. Jag intresserades mycket av Wiphala-utställningen, men också av Jordlingarna. Det var också den sistnämnda som vände sig mest till barn och därför väljer jag att fokusera på den i detta inlägg.

Jordlingar är en utställning om de fiktiva varelserna jordlingarna. Det är en multisensorisk utställning som verkligen är en upplevelse för barnen. Bendroth Karlsson[1] beskriver att multisensorisk konst är så mycket mer än att bara se och att det uppmuntrar till att utforska med hela kroppen, vilket kan bidra till mer lärande. Lokalen har delats in i olika rum, där det finns gångar att krypa genom, hålor att krypa in i och olika ämnesområden att utforska. I varje rum fokuserades på ett specifikt ämne och där fanns också en text om jordlingarna som kunde relateras till ämnet. Utställningen blev på så vis som en saga. Det fanns till exempel en plats för språk, en för naturen, en för känslor med mera. I utställningen lyftes också värdegrundsfrågor som exempelvis hur vi är mot varandra. I naturhörnan hade man arbetat med ljudeffekter, där hördes brus och fågelkvitter. På ett annat ställe hade man byggt en xylofon där barnen kunde undersöka ljud och musik. I utställningen fanns också touchskärmar med spel och tv-apparater som spelade upp filmer kring olika rädslor. Jag blev mest fascinerad av ingången till utställningen. Det var en tunnel som var målad helt svart, men i taket lyste lampor i olika färger och på golvet fanns en skärm med rörlig bild utav stjärnor som svischade förbi. Det kändes verkligen som att åka genom rymden för att komma till jordlingarnas land. Innan man fick gå igenom tunneln kunde man också spegla sig i tre olika speglar som förvrängde kroppen på olika sätt. De var satta på låg höjd helt anpassat efter barn.

---

[1] Marie Bendroth Karlsson. Barn möter konst. Högskolan i Borås 2015-03-10

  

 

Eftersom utställningen rymde så många olika teman kan den definitivt besökas när som helst. Den går att applicera på flera olika ämnesområden och jag kan tänka mig att den är stimulerande för barnen.

Wiphala-utställningen vände sig mer till en vuxen målgrupp fick jag intrycket av, men det finns säkert inslag som även kan intressera barn. Även den var en multisensorisk upplevelse där man kunde se på film, lyssna på musik, se och känna på en gigantisk wiphala som byggts upp av klossar från golv till tak. Wiphalan är världens minsta flagga och kommer från Sydamerika. Den har blivit en symbol för kampen för lika rättigheter och används av olika rättviseorganisationer idag. Utställningen handlade om kulturarv och om symboler som förenar och stärker.

Hasselblad Center

Inne på Hasselblad center pågick utställningen Framing bodies. Den syftar till att lyfta fram öden som annars inte hade berättats och ämnen som rasism, förtryck och icke-normativa livsstilar framhävs. Personligen tyckte jag inte att det var en utställning som var lämplig att besöka med en barngrupp. Vissa fotografier visade nakna kroppar, vissa föreställde människor med vapen och på ett foto visades en död man upp. I övrigt satt fotografierna högt placerade, vilket förstärker mitt intryck av att utställningen vänder sig till en vuxen målgrupp.

Jag kunde dock urskilja intressanta teman i utställningen som går att inkludera i den pedagogiska verksamheten, exempelvis kulturell mångfald och olika levnadssituationer.

Jag tänker att det är pedagogens uppgift att göra research innan det är dags att besöka museum med barngruppen. Är lokalen lämplig för alla barns behov? Är innehållet i utställningen lämpligt för barn i förskoleåldern? Finns det innehåll som kan uppröra föräldrar eller barn? Att veta var gränsen går kan vara viktigt att klargöra innan man besöker en utställning där innehållet ligger i gråzonen. Det är också något man får reflektera kring utifrån sig själv – vilket innehåll tycker jag är lämpligt/olämpligt för barnen? Varför/varför inte? Det kan finnas åsikter som går isär inom arbetslaget och som man får diskutera med varandra.

I övrigt tänker jag att just fotografier kan vara något som tilltalar barn mycket då det är autentiskt och konkret. Det är något man kan arbeta vidare med i verksamheten. Kanske kan barnen själva göra en fotoutställning?
  

Borås museum och Konstmuséet i Borås

I kursen ska vi ha besökt museum i Borås. Jag har varit på Konstmuséet och Borås museum, vilket jag nu kommer att skriva om.
 
Konstmuséet
Direkt när jag gick in i Konstmuséet och såg utställningen av Hans Gothlin fick jag en negativ känsla. Alstren var inte placerade i barnhöjd och det var i ärlighetens namn inte konst som tilltalade mig. Konsten var abstrakt och bestod till större delen av verk föreställande geometriska former. En vit kvadrat, en grå, en svart, två gråa bredvid varandra... Ja, inte så mycket variation och jag hade svårt att komma fram till hur ett besök på utställningen kunde göras pedagogiskt. Kanske kan det vara ett tillfälle att utforska matematik? Prata om kalla och varma färger, känslor man får av verken? Att prata om verken stimulerar den språkliga och berättande förmågan (Bendroth Karlsson & Karlsson Häikiö 2014, ss. 50-55). Kanske behöver jag ta mig en funderare kring varför jag blev så negativt inställd att jag inte tycker att det är lämpligt för en barngrupp? Kanske skulle barnen kunna få ut mer av besöket än vad jag tror. Och även om konsten inte skulle ge barnen särskilt mycket, så skulle kanske enbart besöket i sig vara en upplevelse. Artikel 31 i Barnkonventionen (2009) säger att det är barns rättighet att delta i det kulturella och konstnärliga livet. Ett av syftena med att introducera barn för konst är att alla barn ska ges möjlighet att delta i samhälls- och kulturlivet, oavsett socioekonomisk bakgrund (Bendroth Karlsson & Karlsson Häikiö 2014, s. 51).

En våning ner var det en utställning av olika iraniska konstnärer under 30 år. Eftersom det var flera konstnärer som ställde ut fanns det mer variation i verken. Dock kändes det inte som att det var barn som var målgruppen, återigen med tanke på hur verken hade placerats. En konstnär arbetade genom att skapa kroppar utav utklippta kroppsdelar i olika skala. Det var något som inspirerade mig och som jag tänker att man kan göra i verksamheten. Barnen kan få fota sina händer, munnar, fötter, ansikten etc. och sedan sammanfoga dem till en ny kropp. Det kan bli många spännande kroppar och uttryck som bidrar till att utveckla kroppsuppfattningen.

Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning [...]

 

(Lpfö 98 rev. 2010, s. 10)

Här nere fanns också en ateljé för barn, vilket skulle kunna vara något man kan utnyttja vid ett besök.

 
Borås museum
Borås museum bjöd på en utställning om broderi. Det var fokus på broderier från 50- och 60-talet. Inte heller denna utställning var anpassad till en barngrupp, då broderierna var placerade högt upp i olika montrar. Muséet är heller inte handikappanpassat, då det är kullersten utanför båda entréerna. Den fysiska miljön får därför minus av mig. I övrigt kan jag tänka mig att utställningen skulle gå att arbeta med när det gäller exempelvis mönster, matematik eller textil. Det fanns mönster som var både abstrakta och konkreta, vilket också är något man kan undersöka.

I en del av lokalen fanns det en TV som visade upp de olika mönstren som ingick i utställningen medan en berättare redogjorde för deras historia. Det fanns också ett bord som var täckt med en duk, nålar och broderigarn. På den var det fritt fram att brodera. Det fanns också litteratur att ta del av, kanske vill man prova på att efterlikna något av de mönster som fanns i böckerna? Hit skulle jag ta en barngrupp om utställningen kunde tänkas passa in i något tema eller om utställningen bättre skulle anpassas efter barn. Dessutom kan man ju passa på att ta ett varv i Ramnaparken där det finns hur mycket som helst att utforska.

Referenser:

Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. (2009). Stockholm: UNICEF Sverige.
Tillgänglig på Internet: http://unicef-porthos-production.s3.amazonaws.com/barnkonventionen-i-sin-helhet.pdf

Bendroth Karlsson, Marie & Karlsson Häikiö, Tarja (red.) (2014). Bild, konst och medier för yngre barn: kulturella redskap och pedagogiska perspektiv. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket.
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442